Tiden har inte räckt till, men några musiktips bjuder jag gärna på.
Esbjörn Hazelius - Live med Malåberg och En afton i Gamla stan (här får han visa hur duktig han är med två låtar från senaste mycket fina skivan)
Sofia Karlsson - Jag väntar (bland det bästa som har gjorts live vad gäller visa och folkmusik. Hazelius på fin violin)
Sofia Karlsson - Spela för livet (Jo, då Hazelius är med här också)
The Go-Betweens - Was there anything I could do (väcker minnen från Roskildefestivalen, strålande band från Australien där en av frontfigurerna tyvärr lämnat jordelivet).
The Go-Betweens - Wrong road (fenomenal sång, tyvärr utan video).
Triakel - I Jamtlann (sommaren är tiden för stämmor och festivaler. Triakel är bäst i just denna genre med sång)
tisdag 23 juni 2009
onsdag 6 maj 2009
Vem minns The Sundays?
The SundaysThe Sundays, (på Myspace), (fansida) var en utmärkt engelsk grupp som skapade fin musik från mitten av 1980-talet till 1990-talets slut. Gruppen fick inte särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige, men Nina Persson i Cardigans och A Camp säger sig ha blivit inspirerad av dem. Det är orättvist att de inte blev mer kända utanför England och att de så sällan nämns när 1980- och 90-talets gitarrpopvåg sammanfattas. När man nämner The Smiths och Everything but the Girl så borde The Sundays nämnas med samma självklarhet.
Särpräglad sång och vackra harmonier på gitarr
The Sundays präglas av Harriet Wheelers särpräglade intensiva vackra sång och gitarristen David Gavurins omisskännliga spel och användandet av vackra men ibland underliga harmonier. Vissa av sångerna började lugnt för att sedan intensifieras och nå en kulmen. De andra medlemmarna var Patrick Hannan på trummor och Paul Brindley på bas som båda spelade följsamt.
Tre skivor av hög klass
Det blev bara tre skivor som alla höll mycket hög klass. Harriet och David är ett par privat och efter 1997 har de mest satsat på att ta hand om sina barn. Men det är väl inte helt uteslutet att de börjar göra musik igen. Vi är många som inte har gett upp hoppet.
Det blev bara tre skivor som alla höll mycket hög klass. Harriet och David är ett par privat och efter 1997 har de mest satsat på att ta hand om sina barn. Men det är väl inte helt uteslutet att de börjar göra musik igen. Vi är många som inte har gett upp hoppet.
Diskografi - album
Reading, Writing and Arithmetic, 1990, utgiven på Rough Trade.
Kortomdöme: Fantastisk debutskiva. Här finns bara bra sånger och ett spännande samspel mellan Harriets röst och gitarren. Personliga favoriter: Can´t be sure (ett typexempel på den för The Sundays så typiska intensifieringen. Rysvarning på slutet!), You are not the only one I know, I kicked a boy. (OBS att länk 1 o 3 är liveversioner)
Kortomdöme: En mörkare ton möter oss i denna mycket fina uppföljare. Kanske lite mer experimentell, men extrem popkänsla. Personliga favoriter: I feel, Goodbye.
Kortomdöme: Skivan gick inte hem hos kritikerna. Varför är obegripligt eftersom det är ett litet mästerverk. Visserligen är låtarna lite mer ”normala” än på tidigare alster. Men gruppen håller sig hela tiden på rätt sida gränsen. Lite mer pop, lite mer soul. Vad gör det? Mina favoriter: Summertime, Homeward (min absoluta favoritsång med Sundays), She, Leave this city, Cry.
Reading, Writing and Arithmetic, 1990, utgiven på Rough Trade.
Kortomdöme: Fantastisk debutskiva. Här finns bara bra sånger och ett spännande samspel mellan Harriets röst och gitarren. Personliga favoriter: Can´t be sure (ett typexempel på den för The Sundays så typiska intensifieringen. Rysvarning på slutet!), You are not the only one I know, I kicked a boy. (OBS att länk 1 o 3 är liveversioner)
Blind, 1992, utgiven på Parlophone/Geffen
Kortomdöme: En mörkare ton möter oss i denna mycket fina uppföljare. Kanske lite mer experimentell, men extrem popkänsla. Personliga favoriter: I feel, Goodbye.
Static and Silence, 1997, utgiven på Parlophone/Geffen
Kortomdöme: Skivan gick inte hem hos kritikerna. Varför är obegripligt eftersom det är ett litet mästerverk. Visserligen är låtarna lite mer ”normala” än på tidigare alster. Men gruppen håller sig hela tiden på rätt sida gränsen. Lite mer pop, lite mer soul. Vad gör det? Mina favoriter: Summertime, Homeward (min absoluta favoritsång med Sundays), She, Leave this city, Cry.
The Sundays gjorde också mycket fina B-sidor till singlarna. Bäst är:- Life goes on - Through the dark
söndag 3 maj 2009
Välkommen till Musikmagistern!
Därför börjar jag skriva
Välkommen till Musikmagistern - min sida om musik! Behövs det verkligen en musikblogg till när det redan finns hundratals musikbloggar och tidningarnas rockjournalistik? Ja, eftersom jag tycker att 80% av de svenska rockjournalisterna skriver ointressant och hysteriskt hypat och de flesta bloggarna hakar på de senaste trenderna. Musikmagistern struntar blankt i trender och avslöjar hyparna.
Innehåll
För att uttrycka mig kort kommer Musikmagistern att innehålla följande:
1. Recensioner av skivor – i första hand äldre, men även en och annan ny.
2. Presentation av spännande grupper och artister förr och nu.
3. Krönikor (om musikbranschen, svenskt musikliv, rockjournalistik m.m).
Musikfilosofi
Min grundfilosofi är att bra musik ska:
1. Ha en bra melodi (undantag finns).
2. Melodin ska sättas in i ett intressant harmoniskt sammanhang.
3. Melodin får gärna sättas in i ett intressant arrangemang.
4. En bra låt ska ha en berättelse (om det inte är instrumentalmusik).
5. Musik är tidlös och journalistik som bara fokuserar på det senaste är historielös och nonchalant. Bra 1700-talsmusik, bra 80-talsmusik är också bra musik på 2000-talet.
Min personliga musikresa
Min musikaliska historia kan i korthet beskrivas som så att jag växte upp i ett hem med mycket kristen musik. Det arvet har jag aldrig övergivit. Särskilt uppskattar jag gamla mustiga psalmer. Från tonåren följde en tjugoårsperiod när jag i huvudsak intresserade mig för rock och popmusik, alltifrån det som idag kallas indie till artister som Elvis Costello och Van Morrison. Med tiden tröttnade jag på det strömlinjeformade utbudet och upptäckte folkmusiken. Det var min största musikaliska upplevelse sedan jag hörde The Smiths första gången i min ungdom, och jag lever fortfarande i ett slags musikaliskt lyckorus. Men det finns hur mycket som helst att upptäcka och jag hoppas få fortsätta resan ett tag till.
Mitt eget musicerande begränsar sig till att spela gitarr och göra låtar; allt på en nivå som gör alla tacksamma om det stannar inom husets väggar.
Välkommen till Musikmagistern - min sida om musik! Behövs det verkligen en musikblogg till när det redan finns hundratals musikbloggar och tidningarnas rockjournalistik? Ja, eftersom jag tycker att 80% av de svenska rockjournalisterna skriver ointressant och hysteriskt hypat och de flesta bloggarna hakar på de senaste trenderna. Musikmagistern struntar blankt i trender och avslöjar hyparna.
Innehåll
För att uttrycka mig kort kommer Musikmagistern att innehålla följande:
1. Recensioner av skivor – i första hand äldre, men även en och annan ny.
2. Presentation av spännande grupper och artister förr och nu.
3. Krönikor (om musikbranschen, svenskt musikliv, rockjournalistik m.m).
Musikfilosofi
Min grundfilosofi är att bra musik ska:
1. Ha en bra melodi (undantag finns).
2. Melodin ska sättas in i ett intressant harmoniskt sammanhang.
3. Melodin får gärna sättas in i ett intressant arrangemang.
4. En bra låt ska ha en berättelse (om det inte är instrumentalmusik).
5. Musik är tidlös och journalistik som bara fokuserar på det senaste är historielös och nonchalant. Bra 1700-talsmusik, bra 80-talsmusik är också bra musik på 2000-talet.
Min personliga musikresa
Min musikaliska historia kan i korthet beskrivas som så att jag växte upp i ett hem med mycket kristen musik. Det arvet har jag aldrig övergivit. Särskilt uppskattar jag gamla mustiga psalmer. Från tonåren följde en tjugoårsperiod när jag i huvudsak intresserade mig för rock och popmusik, alltifrån det som idag kallas indie till artister som Elvis Costello och Van Morrison. Med tiden tröttnade jag på det strömlinjeformade utbudet och upptäckte folkmusiken. Det var min största musikaliska upplevelse sedan jag hörde The Smiths första gången i min ungdom, och jag lever fortfarande i ett slags musikaliskt lyckorus. Men det finns hur mycket som helst att upptäcka och jag hoppas få fortsätta resan ett tag till.
Mitt eget musicerande begränsar sig till att spela gitarr och göra låtar; allt på en nivå som gör alla tacksamma om det stannar inom husets väggar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)