The SundaysThe Sundays, (på Myspace), (fansida) var en utmärkt engelsk grupp som skapade fin musik från mitten av 1980-talet till 1990-talets slut. Gruppen fick inte särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige, men Nina Persson i Cardigans och A Camp säger sig ha blivit inspirerad av dem. Det är orättvist att de inte blev mer kända utanför England och att de så sällan nämns när 1980- och 90-talets gitarrpopvåg sammanfattas. När man nämner The Smiths och Everything but the Girl så borde The Sundays nämnas med samma självklarhet.
Särpräglad sång och vackra harmonier på gitarr
The Sundays präglas av Harriet Wheelers särpräglade intensiva vackra sång och gitarristen David Gavurins omisskännliga spel och användandet av vackra men ibland underliga harmonier. Vissa av sångerna började lugnt för att sedan intensifieras och nå en kulmen. De andra medlemmarna var Patrick Hannan på trummor och Paul Brindley på bas som båda spelade följsamt.
Tre skivor av hög klass
Det blev bara tre skivor som alla höll mycket hög klass. Harriet och David är ett par privat och efter 1997 har de mest satsat på att ta hand om sina barn. Men det är väl inte helt uteslutet att de börjar göra musik igen. Vi är många som inte har gett upp hoppet.
Det blev bara tre skivor som alla höll mycket hög klass. Harriet och David är ett par privat och efter 1997 har de mest satsat på att ta hand om sina barn. Men det är väl inte helt uteslutet att de börjar göra musik igen. Vi är många som inte har gett upp hoppet.
Diskografi - album
Reading, Writing and Arithmetic, 1990, utgiven på Rough Trade.
Kortomdöme: Fantastisk debutskiva. Här finns bara bra sånger och ett spännande samspel mellan Harriets röst och gitarren. Personliga favoriter: Can´t be sure (ett typexempel på den för The Sundays så typiska intensifieringen. Rysvarning på slutet!), You are not the only one I know, I kicked a boy. (OBS att länk 1 o 3 är liveversioner)
Kortomdöme: En mörkare ton möter oss i denna mycket fina uppföljare. Kanske lite mer experimentell, men extrem popkänsla. Personliga favoriter: I feel, Goodbye.
Kortomdöme: Skivan gick inte hem hos kritikerna. Varför är obegripligt eftersom det är ett litet mästerverk. Visserligen är låtarna lite mer ”normala” än på tidigare alster. Men gruppen håller sig hela tiden på rätt sida gränsen. Lite mer pop, lite mer soul. Vad gör det? Mina favoriter: Summertime, Homeward (min absoluta favoritsång med Sundays), She, Leave this city, Cry.
Reading, Writing and Arithmetic, 1990, utgiven på Rough Trade.
Kortomdöme: Fantastisk debutskiva. Här finns bara bra sånger och ett spännande samspel mellan Harriets röst och gitarren. Personliga favoriter: Can´t be sure (ett typexempel på den för The Sundays så typiska intensifieringen. Rysvarning på slutet!), You are not the only one I know, I kicked a boy. (OBS att länk 1 o 3 är liveversioner)
Blind, 1992, utgiven på Parlophone/Geffen
Kortomdöme: En mörkare ton möter oss i denna mycket fina uppföljare. Kanske lite mer experimentell, men extrem popkänsla. Personliga favoriter: I feel, Goodbye.
Static and Silence, 1997, utgiven på Parlophone/Geffen
Kortomdöme: Skivan gick inte hem hos kritikerna. Varför är obegripligt eftersom det är ett litet mästerverk. Visserligen är låtarna lite mer ”normala” än på tidigare alster. Men gruppen håller sig hela tiden på rätt sida gränsen. Lite mer pop, lite mer soul. Vad gör det? Mina favoriter: Summertime, Homeward (min absoluta favoritsång med Sundays), She, Leave this city, Cry.
The Sundays gjorde också mycket fina B-sidor till singlarna. Bäst är:- Life goes on - Through the dark
1 kommentar:
Schysst! Hade aldrig hört The Sundays förut, utom namnet kanske, men efter att ha dragit av några låtar på Youtube verkar de riktigt bra ju! :)
Skicka en kommentar